Jag har börjat skriva ett brev till min farmor i Holland. jag har nästan ingen kontakt med henne, hon skickar julkort och kort när jag fyller år och vi skickade ett tackkort tillbaka varje år men annars ingenting. med min pappa har jag ingen kontakt alls. 

 

Sen jag flyttade hemifrån och hit till boden så har jag tänkt ganska mycket på dem. jag har glömt mycket av allt som har hänt och också mycket av vad mamma har berättat för oss. jag vet ju samtidigt inte heller om jag kan lita på att allting mamma har sagt är sant, och i sommar har jag bott här i sverige i 9 år så det är jätte länge sen jag såg någon av dem. jag saknar dem på något sätt och jag vill veta deras versioner av allting som har hänt. de är trots allt min pappa och min farmor och jag är rädd för hur jag kommer känna ifall de plötsligt dör och jag aldrig mer kan träffa dem igen eller överhuvudtaget prata/skriva med dem. jag tänker samtidigt på mina egna barn att jag åtminstone vill försöka för att de ska veta vem deras morfar är och kanske till och med ha kontakt med honom.

 

Jag har ju kontakt med min faster och jag skrev till henne för flera veckor sen och frågade om hon ville fräscha upp mitt minne och berätta det hon vet men hon har kroniska sjukdomar och är på sjukhus ofta så hon har inte svarat än och jag känner att tiden går, jag är verkligen orolig att någon av dem ska hinna försvinna. tänkte se vad hon säger först men nu kvittar det, jag har börjat skriva brevet. 

 

Igår satte jag mig och började skriva ner det jag redan förberett på ett annat papper för flera veckor sen och idag efter vi ätit lunch fortsatte jag skriva. efter ett tag så skulle vi till gymmet och jag vart på så fruktansvärt dåligt humör. på bara några sekunder så var jag helt plötsligt helt på botten. jag vart arg, ledsen, fick huvudvärk och ville bara skrika och gråta men jag var bara tyst. jag orkade inte träna längre och jag orkade inte med mig själv. Vi gick tyst till gymmet och Mattias undrade vad det var. jag bytte om men jag klarade inte av att träna. alla ord och tankar bara snurrade runt i min hjärna och jag visste inte vars jag skulle ta vägen, ville bara lägga mig och sova. tillslut pratade vi och kom överens om att det inte är någon idé att jag tvingar mig till gymmet när jag mår sådär och Mattias sa att jag fick gå och duscha om jag ville så efter att ha suttit och kollat på när Mattias tränade så gjorde jag det. efter duschen så kändes det redan lite bättre. 

 

Jag vet inte riktigt vad det där var, jag får sånna där utbrott ibland och antingen är det hormoner eller så vart det helt enkelt för mycket för mitt psyke att skriva det där brevet idag. säkert en kombination av båda. är oftast det. 

 

Jag ska fortsätta skriva imorgon, får försöka sluta när jag känner att det blir för mycket. hoppas iaf att det här leder till någonting bra och inte tvärsom. 

 

Mamma, pappa och jag.